Att ha arbetat sex år som konstnär/musiker/coach inom äldreomsorgen är något jag tar med mig som en meningsfull och berikande erfarenhet. Somliga var mycket gamla och sjuka, andra var pigga och gillade att spela schack och motionera. Det var fantastiska år och en anställning jag fick i samband med att jag utbildat mig i Expressive Arts - eller uttryckande-konst-terapi som det heter på svenska. En del boende hade demenssjukdom och flera hade mist talförmågan. Men de kunde alltid sjunga de sånger de sjungit som barn. Det var fascinerande. Jag plockade fram barnvisor och andra kända sånger från 1900-talets första 50 år. Ofta kom  anhöriga till de boende och var med på allsången varje vecka. Det var ett sätt för dem att umgås med sina gamla föräldrar som kanske inte kunde prata längre. Det var quality-time. Det var ett mycket tacksamt arbete. Tillsammans med mig spelade en alzheimersjuk äldre herre på 90+ trummor. Han hade spelat mycket i dansband, en för mig helt främmande genre. Han såg det som sitt arbete och han väntade då på att jag skulle gå upp på avdelningen och hämta honom så att vi kunde öva inför allsång, fester och andra musikuppträdanden, ibland med gästmusikanter. Den låt han mest gillade att spela trummor till var "All of me" då jag spelade den på flygeln. Efter denna period påbörjades ett nytt kapitel i mitt liv som pensionär.